Skriv i Pratbubblan
Pratbubblan
[15]
2011-12-09 18:53
Skrivet av:
Lelle
Skicka e-post till mig
Julen Nalkas
6 månade har gått av vansinnig sorg å saknad. Nu närmar sig första julen utan dig. Du blev bara 21 år :-( hel ofattbart. Min riktiga sorg har kommit nu, det har hänt så mycket annat sorgligt i mitt liv så jag har skjutit den framför mig. Vissa dagar är vidriga. Var å tre ljus på din grav igår. Träffade din bror, Mickis, hennes syster och din far vid graven åxå. Det känndes skönt att se dom, det var ett tag sen jag såg dom efter skilsmässan.
Har gjort en speciell plats åt dig här i min nya lägenhet, brukar ofta ha ett ljus tänt för dig och mamma. Mattis brukar sova över här på tisdagarna, det underbart att ha han här. Hur orkar man med när ett barn dör ? har tyvärr inget svar på det. Kommer alldrig glömma den 8 Juni 2011, Pappas födelsedag och din dödsdag :-( Helt ofattbart. Nästa år kommer jag hedra din dag på Sweden Rock Festival, känns fint på nått sätt.
Fan jag älskar å saknar dig så det gör ont i hela kroppen, det är sjukt allt, helt overkligt.

Din plast farsa............................
[14]
2011-12-09 03:46
Skrivet av:
pappa
Skicka e-post till mig
Min älskade dotter
Idag skulle du fyllt 28år min vackra dotter,men ödet ville annorlunda.Du finns i mitt hjärta och jag tänker på dig varje sekund.Jag älskar dig min tappra dotter.Pappa
[13]
2011-12-09 03:46
Skrivet av:
pappa
Skicka e-post till mig
Min älskade dotter
Idag skulle du fyllt 28år min vackra dotter,men ödet ville annorlunda.Du finns i mitt hjärta och jag tänker på dig varje sekund.Jag älskar dig min tappra dotter.Pappa
[12]
2011-12-08 15:21
Skrivet av:
Anita
Det är fjärde julen utan dig, Patric. Den betyder ingenting längre, det finns
ingen glädje längre. Jag gör bara det jag måste för mina små barnbarn.

Tänk att det kunde bli såhär, livet ändrade sig över en natt.

Tänker på alla er andra som har det lika svårt. Som har frågan.VARFÖR???

Kramar
Mamma Anita
[11]
2011-12-07 16:43
Skrivet av:
En Mamma
Ännu en Jul.....
Ja ännu en Jul utan dig.....snart har 5 år gått sedan du dog.......Hur har jag överlevt, klarat av allt jag klarat....kroppen är stark,men psyket sviktar ibland, då vill jag bara krypa ihop i ett mörkt rum..... Men livet rullar på så snabbt och fort...alla måsten, jobb, familj etc..... När ska jag kunna läka fullt ut.....??
Vem orkar lyssna, finnas, bara sitta nära??
Dom som inte förlorat sitt barn, tror att allt är som vanligt "bara" för att ytan är det.....men inuti är man en annan.....
Orka/ orka inte...frågan man ställer sig allt som oftast......
Saknar dig så oerhört min Älskade dotter Sofie!!!
[10]
2011-12-03 00:29
Skrivet av:
mamma
utan dej!!!
För första gången ska jag vara utan dej,du skulle snart fyllt år.Snart har 3mån förflutit sen dina ögon slöts för gott.Och jag kan inte förstå?Jag visste att det skulle ske en dag,den skräcken bar jag inom mej ständigt,men när dom hämtade mej sissta gången till sjukhuset,Då dog jag oxå.När läkaren sa att det var över,då dog jag.Och det blir inte bättre.Jag ringer din pappa,han försöker låta stark,men jag känner att han lider o gråter lika mkt som jag.såg det när jag bläddrade här.
Varför skulle du gå bort så ung?Det finns inget kvar,Jag hade hoppats att vi skulle åka tillsamans till Kina som vi fantiserade om när du var barn.Nu hade jag haft möjlighet att göra det,men ödet ville annat och din vackra kropp orkade inte mer.
Jag saknar dej med varje cell Linda,hoppas vi möts fort igen..Mamma
[9]
2011-11-23 08:39
Skrivet av:
Kerstin Nilsson
Skicka e-post till mig
Saknaden växer
Nu ligger en tung tid framför oss, julen är extra jobbig. Sen är det januari och då har min älskade Erika varit borta i fyra år.
Det är nog så att jag hittat en vardag igen en vardag så olik den jag hade, en vardag som var fruktansvärd jobbig många gånger pga hennes sjukdom med dagliga ep-anfall men som jag gjort vadsomhelt för att få tillbaka.
Jag har ett bra liv jag har mina två söner och mina två barnbarn som håller mig uppe men jag saknar min älskade dotter mer och mer har ju så mycket som jag vill prata med henne om och så vill jag krama henne igen. Det är tung nu:((
[8]
2011-11-21 15:21
Skrivet av:
En Mamma
Tankar
Tänker och känner....så svår tid nu....födelsedagar,jul,Nyår,Min dotters födelsedag,min dotters Dödsdag......hur ska jag orka, stå ut, klara mig?!
inte ens min sambo kan lägga armen runt mig och bara hålla om...när det är som värst.......orkar inte, säger han. Vänner och familj säger dom kan förstå...men hur? Ingen finns där...... Men mina små döttrar, kommer och lägger armen om mig/kramar mig frågar om jag saknar Fia(storasyster)...tänk att dom orkar......
I vardagen måste jag kämpa och jobba på...tankarna och känslorna hinner inte "ta över"....det är när lugnet kommer man känner!
Saknar min dotter sofie oerhört!!!!!!
Tiden läker inte såren, men man hittar vägar att gå vidare......konstigt nog.......
[7]
2011-11-20 15:07
Skrivet av:
Siv Nyberg
Skicka e-post till mig
Jagh hatar ordet cancer
Jag saknar min son som dog nu för två månader sedan. Han var 15 år och fick en ovanlig cancersjukdom som endast 1 % vart tionde år i Sverige får och drabbast främst pojkar i puberteten. Denna hemska sjukdom är multilokal osteogen sarkom och spridd på massa ställen i skelettet. I ett och ett halvt år fick jag se min son lida innan han somnade in. Jag har ett barn kvar, min sons älskade lilla syster som är 15 år. Dessa två var så nära varann. Det känns som jag har slutat andas och slutat fungera. Hur ska man någonson hitta glädje igen, hur ska man någonsin förstå att han inte finns hos mig och att jag och han inte kan diskutera om alla läxor han ska göra och att han ska stöka in i diskmaskinen, sådana saker som är bagateller saknar man. Vardagstjafset och hans enorma humor, samt hans motto att det ordnar sig mamma.
[6]
2011-11-19 04:41
Skrivet av:
Benny Bergqvist
Skicka e-post till mig
Det gör så ont
Saknaden gör så fruktansvärt ont.Det har nu gått 2mån och tio dagar sen du somnade in.Varför är det enda ord som finns i mitt huvud.Det känns skönt att läsa att man inte är ensam i hela världen.Vissa dagar är man det ändå,fast övrig familj och vänner finns.Men det är som livet stannat upp på något vis.Jag visste nog innerst inne att den där dagen skulle komma,jag har fått det där telefonsamtalet så många gånger i mina drömmar.Men när det sen blir verklighet slås fötterna undan totalt.Jag saknar Dig min älskade dotter.Pappa
2011-11-19 08:46
Kommentar av:
Rune Midbjer
Skicka e-post till mig
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om, men jag vet att jag saknar min son så det gör ont. Han dog 17 år gammmal för 7,5 års sen, men det gör så ont.
Han var min fiskarkompis min vän som jag kunde prata musik med, den som vi män kunde dryfta våra problem ur ett manligt perspektiv. Magnus jag saknar dig.Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag tror att jag håller på att gå in i den berömda väggen. igen? Jag har gjort en hjärtoperation redan,
men jag sörjer min son, så jag vet inte vad som händer framöver. Förlåt mig alla ni som i Östersund trodde att det skulle bli en fortsättning på föreingengen, men jag mår faktiskt inte så bra, så nu får någon annan ta över.
Hälsningar
Rune Midbjer
[5]
2011-11-12 12:47
Skrivet av:
Ingegerd
David
Över två år har gått men mina tårar rinner fortfarande varje dag. Saknaden efter mitt barn gör mig galen. Jag frågar mig ständigt varför? Livet förändrades för alltid den 13 augusti 2009, nu lever jag mitt nya liv och undrar varje dag, varför var jag inte mer tacksam i mitt förra liv då när jag hade allt. Men det är som det är sagt, man vet ingenting, man anar ingenting och på ett ögonblick är allt förbi.
2011-11-13 19:55
Kommentar av:
Bodil
Kära Ingegerd
Ingenting kommer att bli som förut men jag tycker inte att du ska klandra dig för att du inte var mer tacksam. Du levde ett liv som det ska vara. Men nu har vi fått en ny syn på livet och kanske är mer tacksamma nu och förstår hur det är att mista någon.
Tusen kramar från Bodil
[4]
2011-11-06 21:04
Skrivet av:
Kicki Eriksson
Skicka e-post till mig
Saknad
Håller med alla att det är tur att det finns både grupper och sidor att skriva på. Vännerna har tröttnat på att lyssna. Saknaden är lika stor nästan värre och större nu när det snart gått 6 år. Det känns tyngre för att det var så länge sedan jag träffade Patrik. Det som är jobbigt att inse är att jag aldrig kommer att bli samma människa igen, sorgen och saknaden har gjort att det är ett liv före och ett liv efter. Allt är före eller efter Patriks död.Tiden läker alla så stämmer inte när man mister ett barn. Kommer jag någonsin bli glad igen, jag tror inte det.

Kicki mamma till Malin 84 0ch Patrik 87-05
2011-11-08 15:29
Kommentar av:
Ewa
Skicka e-post till mig
Det är den bistra sanningen. Att livet blir ett före och ett efter. Och det som inte varit med om nåt sånt vi gått igenom förstår inte att det efter gör så fruktansvärt ont. Det värker varje dag,timme, minut och sekund. Man blir aldrig den samme som man var före. Jag har funderat många gånger hur man ska orka gå vidare sen har det plötsligt gått 1 år 10 mån förstår inte. Jag mår lika dåligt som när det hände sen måste man klara vardagen vare sig det går eller inte. Men jag har som tur är en härlig familj och vissa vänner som stöttar när det är som värst. Tack o lov. Känner att jag måste få prata om vår älskade son. Vi älskar ju honom fortfarande.
Ewa mamma till
Malin,Frida och Joel 90-10
[3]
2011-10-30 00:35
Skrivet av:
weronica paradh ericson
Skicka e-post till mig
sorg och vanmakt
Så skönt att finna en sida för oss som förlorat den som vi älskar.
Jag har mist min dotter i all hast för 1½mån.sedan.
det går ju inte att leva ,är bara handlingsförlamad,tom,ledsen,vill inget mer,
Livet är hårt för oss mäniskor,vi ska försöka gå igenom sorg som vi knappast är förberedda på.det är så orättvist och meningslöst.
Jag saknar dej Linda ,jag önskar du fanns här,kramar din mamma
2011-10-30 19:04
Kommentar av:
Anna Rabén
Skicka e-post till mig
Jag förstår hur du känner. Nu är det snart 1 år sedan min 17-åriga dotter helt oväntat dog. Hur man blir inkastad i ett liv man inte vill ha, en livssituation som är fasansfull men man bara måste acceptera. Man kan ju inte göra något för att förändra den.
2011-11-02 11:42
Kommentar av:
Anette Andreassen
Skicka e-post till mig
Ja det är skönt att det finns en sida som vi som mist barn kan skriva och se att vi är inte ensamma. För man känner sig som den ensamaste männoskan i världen när det som inte får ske sker. Jag och min man är med i en familjegrupp i här i vår stad. Vi miste våran son nu för 1 1/2 år sedan. Det gör så ont att veta att man inte får kram,pratat och alla vardagliga saker man gör tillsammans. Men familjegruppen har och är en sån trösta att gå till. Man behöver inte känna att man ska behöva berätta något om man inte vill. Man gör det som känns rätt för en själv. Det är både gråt och skratt på mötena. Jag sa sist till min man när vi for från ett möte att det känns så skönt i själen att fått träffa dessa underbara människor. Det är en enorm hjälp när man känner sig som den ensamaste i världen. Kom ihåg att det finns inge rätt eller fel man får känna precis det man vill. Mina varmste kramar till dig. Anette.
[2]
2011-10-18 01:23
Skrivet av:
Christina
Skicka e-post till mig
Saknad
Måste få skriva om min saknad efter min son.
Det går inte en dag, inte en sekund utan att han är med mig.Våra barn bär vi alltid med oss både de som vi har "bredvid" oss och de som vi bär inom oss.
-Du ska veta att du är saknad Andreas! Fast åren går är ändock saknaden bestående.Så kommer det att förbli. Du var och är älskad för den Du var.
Känns som om det var igår jag miste Dig. Kommer ihåg varje sekund. Känner den ofattbara smärtan som grep tag i min själ.Den som fortfarande kan göra så fruktansvärt ont.Smärtan då jag stod inför fakta att Du inte fanns med oss längre.Nu bär jag Dig med mig! Du min älskade son finns nu i mitt hjärta!
Du ska veta att Du är saknad!/Mamma
2011-10-18 15:58
Kommentar av:
Anita
Förstår precis vad du menar, känner likadant. Min älskade son dog för 3,5 år sedan,smärtan finns där hela tiden.Skillnaden att hålla sig uppe eller bryta ihop är hårfin.

Kramar/Patrics mamma
2011-12-05 16:37
Kommentar av:
Anita Skarin
Skicka e-post till mig
det är samma för mig Alexander är med mig varje stund, det var i september 2009 Alexander genom en olycka lämnade den här världen. Jag vaknar varje morgon med känslan av något är fel, så kommer det över mig....Ja just det, Alexander finns inte med oss längre, jag har barn och barnbarn som jag älskar. Men saknaden efter Alexander gör så ont och det finns inget som kan få den att avta, snarare tvärtom att ju längre tid det går desto mer inser jag att jag inte kommer att få höra hans röst igen....Jag vill inte acceptera att det är såhär. saknaden är enorm!
[1]
2011-10-12 14:05
Skrivet av:
Susanne
Välkomna!
Önskar Er varmt Välkomna in i Pratbubblan på VSFBs nya hemsida!
Vi hoppas att denna kan bli minst lika välbesökt som vår tidigare Gästbok.

/Susanne på kansliet