Skriv i Pratbubblan
Pratbubblan
[38]
2012-08-05 21:21
Skrivet av:
Lotta
Skicka e-post till mig
Förlorat vår flicka =(
Hej!

Tyvärr så har vi mist får lilla underbara dotter i juni=(
Undrar om det finns fler som drabbat av detta ?
Hör gärna av er. Vill ha någon att prata med, ev. ses...
Tack sålänge!!!
2012-08-08 09:38
Kommentar av:
Ewa
Hej Lotta! Vi har förlorat vår lille son i mars... Hör gärna av dig om du vill prata. kramar. Ewa
2013-01-25 14:02
Kommentar av:
Sandra
Skicka e-post till mig
Hej. Miste vår dotter för tre månader sedan i November. Jag delar gärna lite funderingar med dig. Hör av dig om du vill. Kram
[37]
2012-07-15 18:15
Skrivet av:
Ingegerd
David
Snart har det gått 3 år,den 13 augusti har det gått 3 år. 3 år av smärta, sorg, längtan, saknad, många tårar. Vaknade i morse av att jag grät. Min lille pojke. Vilken oerhörd sorg, att mista sitt barn, det värsta som kan hända har hänt. Kommer vi att träffas igen? Jag längtar så mycket efter honom. Jag älskar honom alltid!
2012-08-07 09:33
Kommentar av:
Bodil Södergren
Kära Ingegerd
Augusti är den absolut värsta månaden. Räknar varje dag hur många dagar Peter hade kvar i augusti för 3 år sedan. Det är som en kniv i hjärtat. Mår så dåligt.
[36]
2012-07-05 18:56
Skrivet av:
anneli
Hej Elisabet!
Det du känner är absolut inget fel.Det är din egen känlsa. Men samtidigt vet jag att man måste sörja. Hur du än gör det så år det på dina villkor!Man kan aldrig fly.saknaden blir outhärlig. Lycka till! En Mor som har varit med.
[35]
2012-07-03 22:10
Skrivet av:
BIRGITTA PERSSON
HUR SKA MAN VÄRJA SIG FRÅN SORGEN SOM GÖR SÅÅÅÅ ONT?
Min son har nu varit borta sedan 13 april.....
De sista veckorna är det som om jag gått in i en ny fas...
Jag har tyckt livet har varit riktigt ljust...
Men , det är nästan som om jag har stängt en dörr mellan "livet före och efter"........
Idag "kom jag plötsligt ihåg" att det fanns ett liv "före" där Tobias också fanns, och det var såååå tungt och hemskt.
Kan jag ha förträngt sorgen?
Det känns nästan omöjligt att jag ska ha gjort det , för han var ju en del av mej, och jag tänker på honom hela tiden , men det var i alla fall något som gick upp för mej idag...
Och det gör så ont....
2012-07-08 13:15
Kommentar av:
Månz mamma
Sorgen kan se så olika ut.. Jag tror att kroppen "stänger av" ibland, bara för att vi ska orka vidare på något vis.. Tror det är kroppens försvar. Vi skulle aldrig klara att bära på den outhärdliga smärtan timme ut och timme in. Jag vet att jag har blivit avstängd i perioder. Men att sörja tror jag är livsviktigt!
2012-08-22 16:59
Kommentar av:
Mia Jarnroth
Skicka e-post till mig
Hur gammal blev din son?
Jag förlorade min son, Alexander, den 22 april.
Se mitt inlägg lite högre upp!

Vad skönt att höra att du ser ljusare på framtiden nu!
Jag tror jag kan det mentalt men min kropp är inte med på noterna.
[34]
2012-06-28 22:25
Skrivet av:
Gunilla
Skicka e-post till mig
Information till er nära Kristianstad
VSFB Samtalsgrupp - Kristianstad

Nystartad grupp kommer att träffas för första gången

12/9 kl. 18.00-20.00 i lokal i centrala Kristianstad.

Du når oss på kristianstad@vsfb.se

Välkommen!

Mvh Gunilla, VSFB - Kristianstad
2017-03-29 18:24
Kommentar av:
Linda
Skicka e-post till mig
Finns gruppen i Kristianstad kvar?//Linda
[33]
2012-06-24 21:45
Skrivet av:
Lena
Skicka e-post till mig
VSFB Medlem
Åtta år
Åtta år! Så lång tid har gått och mycket har hänt på dessa år. Vad som slår mig nu är att min son finns med i vår vardag på ett helt annat sätt än tidigare . Kan på ett naturligt sätt "prata" med och om honom nu. Får respons från andra om att de också kommer ihåg, inte som för några år sedan då de plågat tittade bort och inte visste vad de skulle säga, njuter av att se bilderna med honom och/eller tillsammans med oss, hälsar på honom på graven och skäller på honom att han inte är med nu när kusinen skall ställa till med bröllop. Babblar med honom när jag behöver fråga om något, skrattar åt hans goa skämt och upptåg vilka tidigare plågat mig och har en naturlig distans till hans död, trots att det var jag som kom först på plats (detta glömmer jag aldrig). Saknar honom så jag inte står ut ibland, men vet att jag nu sörjer på ett sunt sätt och att det känns skönt att få ha distans utan att för den skull glömma eller få dåligt samvete. Han är nog glad nu när han fått tillbaka sin glada mamma och familj som han kände oss för åtta år sedan. Syskonbarnen leker vanvördigt med hans leksaker och vi bara älskar att se hans bilar mm komma till användning igen. Dessa fick inte röras för några år sedan. Härligt med liv i huset igen och alla goa skratt när vi talar om Dig. Din mamma s
2012-06-25 11:22
Kommentar av:
ewa
Oh så skönt det var att läsa detta. Att se att man faktiskt kan se allt på ett annat vis med tiden. Just nu är det så svårt med längtan efter min son, han omkom för 3 år sedan. Tungt att tänka fast det gör jag hela tiden.
[32]
2012-05-08 16:41
Skrivet av:
Ewa
Vi har förlorat vår son som blev 21 månader gammal. Man har ej hittat ng orsak,han var helt frisk,somnade in. Hur kan något sånt hända???? Hur ska vi överleva?Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med någon som har förlorat sitt barn i ungefär samma ålder.
2012-06-10 12:02
Kommentar av:
Anita
Hej Ewa!

Detta hände min son också,han blev 40 år och 14 dagar.Han dog en morgon jämte sin fru och sitt lilla barn,han var som vanligt kvällen innan. Dom hittade inget fel på honom. Det är helt fruktansvärt.Varför kan något sådant hända?
2012-07-13 12:44
Kommentar av:
Bodil Eklund
Skicka e-post till mig
Min dotter Alice dog 1999,hon blev 20 månader.Hon fick hög feber.Vi gav henne febernedsättande och hon somnade.3 timmar senare hittade jag henne livlös i sängen.Vi vet inte egentligen inte orsaken till hennes död.
Bodil
2012-07-13 15:14
Kommentar av:
Karin
Hej Eva och alla andra som mist sitt lilla eller stora barn!
Min son blev 7 månader , han dog av lunginflammation. jag älskade honom enormt mycket och bröt ihop totalt!
Det är väldigt länge sedan nu och jag var ung,han var mitt första barn.
Jag trodde helt allvarligt att jag också skulle dö, det var så fruktansvärt och gjorde så ont. Jag tänkte att livet var slut och jag tror att jag ville det också.
Idag är livet helt annat, vi har tre tonåringar (hans småsyskon!!!)och ett underbart fint liv med massa glädje och kärlek. Jag är stor nu och liksom stark. . sen kommer plötsligt en stund när man minns allt tydligt och bara gråter men det känns samtidigt bra ibland för jag vill minnas honom.
Jag skickar massor av styrkekramar till er som idag behöver det! Jag överlevde och nu 18 år senare känner jag mest kärlek när jag tänker på honom ( mest, jag erkänner att lite ont gör det också ibland) Kram från Karin
2012-07-22 10:00
Kommentar av:
Eva
Hej Bodil! Min son hade också feber på kvällen och fick Alvedon supp. Febern gick ner och han var pigg efter det. Vi la honom som vanligt, kände på han kl. 21 och han hade ingen feber då. Hittade honom livlös kl. 22. Jag har hela tiden sagt att jag Hr kunnat gjort ngt, kanske skulle har gett mera febernedsättande. Men läkaren säger att man inte kan dö av enbart feber, och vi räddar inte livet på någon med Alvedon. skulle febern vara så farlig så skulle man gå ut med det och varna föräldrarna att barn kan dö av det, så man ska vaka de när de får feber.
2012-07-22 10:10
Kommentar av:
Eva
Hej Karin! Och tack för dina fina ord. Jag förstår med hjärnan att det är så som du skriver men dert är svårt att styra hjärtat. Man lär sig säkert att leva med det ned tiden. Jag saknar honom sååå mycket. Jag har en till son på 8 år och vi hoppas på att få fler. Men ingen av de kommer att bli som lilles var. man kan inte ersätta honom. Han var som en dröm. Det har gått 4 månader nu och jag letar fortfarande efter en förklaring, som att det skulle göra att han kommer tillbaka. Kram, Eva
[31]
2012-05-06 21:50
Skrivet av:
Jeanette.mamma till Isabelle
Till min Bella
Imorgon är det din födelsedag gumman..du skulle bli 16 år imorgon!när jag skriver det så inser jag hur fort åren rusar iväg och jag undrar hur du skulle ha sett ut...Min bild av dig är underbar 9-åring som trots sin sjukdom alltid försökte leva livet fullt ut...du var en riktig fighter!Jag hade önskat att jag imorgon fick vakna upp,gå in i köket och hämta tårtan jag bakat till dig..hela familjen smyga in i ditt rum och sjunga precis som vi alltid gjorde och slippa vakna och inse att den önskan inte kan uppfyllas..
Jag hoppas någonstans att du har många runt omkring dig var du än är som tar hand om dig och mamma kommer tids nog att få rå om dig igen även om det är länge dit.Men tills dess så har du mitt hjärtas värme svept som en filt runt dig som håller dig varm...saknar dig Bella...min stora duktiga tjej!
[30]
2012-05-02 16:10
Skrivet av:
Carina Johansson
Skicka e-post till mig
existentiell suck...
"Sorgen är en "existentiell suck" som gör oss tomma. Både dåtid o framtid suddas ut, men som kommer tillbaka med hjälp av att bli sedd och bekräftad." citat från en artikel i Förgätmigej (medlemstidning för riksförbundet SPES)senaste tidning.

Först när jag läste kände jag att det lät så fjuttigt, "existentiell suck" över den enorma fysiska o psykiska påverkan som man drabbas av när man mist en anhörig o då inte minst sitt eget barn.

Men visst är det bland existentiella tankar man befinner sig? För mig var det så i alla fall. Det är snart tre år sen nu jag miste min son 22år gammal i självmord. Hela min värld rasade och "sucken" tog nästan mitt eget liv oxå.

Men sakta men säkert har trots allt livet tagit form, jag kan tänka tillbaka på då...jag kan framför allt se en framtid och det viktigaste av allt är att jag har ett nu! Så vid närmare eftertanke var citatet definitivt inte fjuttigt, det är tackvare er jag har runt mej som "sucken" inte tog mej oxå. Men självklart "suckar" jag då och då ännu o det tar nog aldrig slut. Det viktiga är att omge sig med vänner som förstår... o vi som samlas här på denna sida o ute i våra grupper gör ju det! Så kram på er alla!
2012-06-05 16:40
Kommentar av:
Karin Engström
Det sägs att döden är en duva som vårdar om vår själ
Ett milt och evigt väsen som bara vill oss väl
Som lyfter oss mot ljuset när daegen går mot slut,
och läggor oss bland rosor där vi får sova ut

Vill ge dej denna fina vers som jag själv brukar tänka på när livet
är skit
Miste min son för 4 år sedan 23 år gammal också i självmord.
Det har gått mer än 4 år sedan men fortfarande än idag är jag ett vandrande vrak.Känns som om livet går vidare för alla andra men för mej står livet still
att alla har glömt ingen som ens frågar hur det är. Finns inte så mycket att göra bara att traska på
Kramar till dej från mej
[29]
2012-04-22 17:54
Skrivet av:
Ann-Christin Hermanson
Skicka e-post till mig
Saknad
Man tror man är ensam med denna stora sorg att förlora ett barn. Det är man ej., många är i samma sits. För inte är det detta man tänkt sej. Barnen ska ju vara kvar inte lämna oss. Min stora lycka den dagen "Cicci föddes går inte att beskriva och inte min stora sorg när hon gick bort 7 september 2011 kl 20.58. Sorgen är så stor, hon hade livet framför sej två älskade underbara små tjejer och sin älskade man. Så mycke kvar. Men denna sjukdom "cancer" tar inte hänsyn att man är ung har små barn...... Saknar henne, älkade "Cicci"<3
Mamma din
[28]
2012-04-17 07:58
Skrivet av:
Anette Andreassen
Skicka e-post till mig
Tack
Tack VSFB för kortet. Det är bra att det kommer den dagen när det känns så hemskt. Tack för allt.
[27]
2012-04-09 22:02
Skrivet av:
Inga-Britt Hedlund
Skicka e-post till mig
Tack för det fina kortet.
Tack VSFB för det fina kortet. Det värmer, när någon tänker på en. Vi finns för varandra.
[26]
2012-03-28 18:36
Skrivet av:
Mamma Chatrine
Skicka e-post till mig
VARFÖR!!!!!
Melinda!!!!
Mamma saknar dig så otroligt mycket.Jag som var så otroligt stolt över mina tre M:en,men nu är det bara två som syns,men du ska veta lilla gumman att jag kommer alltid att vara stolt över dig ? Jag kommer ihåg när jag födde dig,det var så smärtsamt,men att förlora dig var tiomilijoner smärtsammare.Det är snart jul gumman och det är den första vi ska fira utan dig och jag känner bara va...rför,varför,varför.Många säger att det blir lindrigara med åren,vad blir lindrigare? SMÄRTAN ? ALDRIG...Jag kommer ihåg den kvällen du valde att avsluta ditt liv.Jag och Michelle var här hemma,men gick och la oss tidigt på kvällen för att vi skulle ju hämta dig tidigt på morgonen, hos din pappa.Jag hade ställt fram alla dina tavlor du skulle ha med dig "du kommer ihåg utställningen i stockhom?"Men vi kom aldrig iväg...
Polisen kom på natten och talade om vad som hade hänt,sen fick jag följa med till sjukhuset för att se om det var du"du hade inget id på dig" och det var du Melinda,min fina Melinda min prinsessa en av M:en.Den smärtan Melinda önskar mamma ingen.När jag kom hem på natten så fick jag sätta mig och ringa runt till alla släktingar och din pappa. När jag väckte Michelle för att tala om att du blivit en ängel sa hon -Mamma jag vet ,Melinda berättade det för mig i min dröm,men hon sa också att hon alltid kommer vara bredvid mig,men mamma hur kan hon det??? Lilla gumman du vet att vi kommer att komma efter en efter en,men det kommer dröja ett tag,men vi kommer att komma ?.Älskar dig så otroligt mycket min lilla ängel för nu är du verkligen en riktig ängel ? Syns snart Mamma ???
[25]
2012-03-24 04:44
Skrivet av:
Pappa
Skicka e-post till mig
Min tappr dotter
Isöndags var Maria,Tina och jag vid din grav.Linuz lämnade blommor.Det känns ofattbart att det gått nästan 6månader sen du gick bort min kära dotter.Jag var hos mama och fick ett hängsmycke som du alltid hade på dig,Det känns tryggt att bära det.Jag saknar dig varje sekundoch ett ljus brinner här hemmme för dig min kära dotter.Pappa
[24]
2012-02-27 21:52
Skrivet av:
Lotta Carlmark
Skicka e-post till mig
Födelsedag....
Det närmar sig min födelsedag, fyller jämnt. Ville ha fest med fina familjen och alla goa vänner. Började planera lite smått men när solen kommer fram och våren närmar sig inser jag att jag inte kommer orka, att min sinnsstämning kan variera från ena stunden till den andra, att smärtsamma minnen gör sig påminda oftare än annars. Lisas dödsdag är 13 dagar efter min födelsedag och jag var i full gång att planera för födelsedagfest ihop med kopisar när hon gick bort. Fantastiska vårdagar planerade vi för vår dotters begravning. Vitsipporna täckte marken på begravningsdagen. Våren är härlig......men också grymt jobbig. Första värmande solstålarna = tårar som rinner.

Jag planerade om, bara släkten och göra dagen till en minnesstund för Lisa och visa bilder från tiden tillsammans med henne. Det är ju snart fem år sedan hon dog och det borde uppmärksammas. Blir det konstig stämning då, folk förväntar sig födelsedagsyra så gör jag en minnesstund. Det struntar jag i, för mig är det viktigt att hon inte glöms bort. Det skrämmer mig att hon kommer glömmas bort av andra, för oss är hon så självklar. Måste jag inse att hon bara är viktig och ständigt närvarande för oss eller får jag påminna folk om henne.

Kanske blir det ett kalas med bara dom närmaste - jag kan inte bestämma mig.
[23]
2012-02-18 21:03
Skrivet av:
Dag Arfwidsson
Skicka e-post till mig
Danne Arfwidsson
Tack för att du tittat hit och läser det här.

Jag heter Dag Arfwidsson, pappa till Danne, 17 år som omkom den 18 september 2011.

Idag har det gått 5 månader....

Det verkar tyvärr som jag inte är ensam i denna den yttersta tragedin (alltså att även andra råkar ut för det som jag drabbats av). Jag vet inte hur mycket jag kan hjälpa, känner någon för att ta kontakt så är ni välkommna. Om någon har försvunnit på sjön så hör av er till mig, jag etablerade under de 3 veckor det tog att hitta Danne ett nätverk av människor och bolag och tekniker. Och jag VET hur det är att finnas mellan hopp om att hitta sitt älskade barn levande till förtvivlan av att inte veta och samtidigt behöva samla kraft till att gå upp på morgnarna för att ringa samtal, skicka brev, be om hjälp och vara ute på sjön för att söka..

Vill någon säkra DNA så hör av er, det tog mig 5 veckor att förstå hur saker hänger ihop, att mentalt övervinna alla nej-sägare, förstå vad som behövdes och leta upp människor som faktiskt vill hjälpa utan tanke på egen vinning. Om det jag gjort är rätt får framtiden utvisa, men jag känner att jag gjort det jag kunnat om detta.

Jag har bl a sökt insikten, om livet efter detta, religion, psykologi o s v (vem gör inte det i en sådan här situation). Jag har även pratat med psykolog men känt att samtalsterapi inte räckt till, så jag har försökt spalta upp själv vad som händer och hur möjliga vägar framåt kan vara (inget avancerat, mer utifrån egna och andras infallsvinklar).

Om det är någon som är intresserad av lagförslag så har jag skickat in 2 till 2 av riksdagens utskott, den ena gäller krav på sjökörkort och därmed sjösäkerhet för vissa typer av båtar (liknande förslag har skickats in tidigare av andra) och egentligen allmännare införande att ett separat ämne i grundskolan som heter säkerhet och den andra är förslag till föräldrars rätt till tvillingbarn. Egentligen vill jag också att det satsades på en seriös forskning om tidsmaskiner, jag gissar att alla som är i samma situation som jag söker efter en sådan för att kunna rätta till det som blev så fel.

Vi har fått en gravplats på Haga Norra Kyrkogård i Stockholm tack vare fantastiskt bemötande av kyrkogårdsförvaltningen där. Platsen är 21F plats 14, kyrkogården är vacker och rogivande och ni är välkommna att hälsa på Danne där.

Jag, liksom alla föräldrar i min sits (är jag övertygad om), önskar så innerligt att det gått att byta plats, alltså att det hade varit jag istället för Danne som kämpade för livet och vårat väl ute i sundet. Nu får jag leva med denna mardröm istället och söka förstå hur och om det svenska rättssystemet beaktar omständigheterna som ledde till Dannes död.

Sänd gärna en tanke till Danne då och då, en fin grabb som inte fick chansen till livet. Det skulle verkligen uppskattas.

Dan Joakim Aril Arfwidsson, * Sydney 14 April 1994, + Stenhamra 18 September 2011.

Dag
2012-02-18 23:32
Kommentar av:
Månz mamma
Så otroligt skrivet på många vis! Jag sänder Danne en tanke då och då!
[22]
2012-02-05 14:15
Skrivet av:
Mamma
Skicka e-post till mig
Snart 2 år
Snart har du varit bland änglarna i 2 år älskade son. Hur är det möjligt att jag har varit utan din röst och dina kramar i snart 2 år? Saknar dig och tänker på dig varje vaken sekund. Tänder ljus för dig här hemma för att du ska hitta hem igen, men du kommer inte hem mer va? Det gör så ont att tänka på aldrigheten. I 20 år fick du vara hos oss men jag önskar att det hade blivit så många fler. Fredrik du fattas mig i varje andetag!!!

ALLTID ÄLSKAD - ALLTID SAKNAD - ALDRIG GLÖMD
[21]
2012-02-01 12:17
Skrivet av:
Ewa Lindholm
Skicka e-post till mig
Saknaden
Saknaden
Är så stor,att aldrig mera få krama dig Joel , eller bara sitta bredvid dig
känns så tomt. Min kropp känns som ett stort sår ett sår som aldrig kommer att läka. Många säger att det gått så lång tid nu men för mig känns det som igår. Förstår inte hur jag ska orka leva utan Dig,
Älskar Dig Så
Ewa mamma till
Joel 90-10
2012-02-05 14:18
Kommentar av:
Sanna
Skicka e-post till mig
Det gör så ont i mig att läsa det du skriver. Får också höra att nu har det gått så lång tid, nu är det väl bättre men det har snarare blivit värre o värre. Saknaden äter upp en. Men på nått sätt så går tiden o vi överlever o jag har börjat kunna finna stunder av ljus.
Styrkekramar till dig från mig / mamma till Fredrik 1989-2010
[20]
2012-01-29 22:26
Skrivet av:
Anna
Min älskade Emilia
Är inne på sidan för första gången och samtidigt som det känns sorgligt att läsa om er som mist era barn så känns det även som att jag helt plötsligt inte känner mig så ensam. Ingen som inte själv har förlorat ett barn kan någonsin förstå vad det innebär och vad det är man går igenom.
Min dotter, Emilia, gick bort i cancer 16 1/2 år gammal för drygt ett år sedan. Hon var mitt allt, det var hon och jag. Jag hade bara henne, hon hade inga syskon och vi levde tillsammans bara hon och jag. Det är så tomt, en tomhet så oändligt stor. Förtvivlan, ilskan, sorgen och meningslösheten är ständigt närvarande. Varför du Emilia? Jag hade ju bara dig.
Jag har fortfarande inte kunnat gå tillbaka till mitt arbete utan är sjukskriven, jag kan inte koncentrera mig och huvudet hänger liksom inte med. Allting är för mig bara en dröm (en mardröm) jag har inte förstått vad det är som hänt och att hon inte finns hos mig längre. Jag kan gråta korta stunder men sedan så stänger jag av, det gör för ont helt enkelt, sanningen är för grym och jag är livrädd för alla känslor jag har, vad händer när jag väl släpper taget?
Jag får psykologisk hjälp och jag vet att det här kommer att ta tid, lång tid att bearbeta och att sorgen kommer ständigt finnas där, ibland mer och ibland lite mindre.
Det känns skönt att få skriva här och dela med sig till er andra och jag vill tacka er för att ni skriver här och delar era känslor och tankar så att andra precis som jag kanske känner sig något mindre ensamma.
Jag vill passa på att ge ett tips om en sång som har gett mig både tröst och hopp. Låten heter Nangijala och sångaren heter Rasmus Seebach, han är ambassadör för barncancerfonden i Danmark och träffade bland annat två flickor på onkologavdelningen för barn på Rikshospitalet i Köpenhamn. Efter att lärt känna dessa två flickorna och även flera cancersjuka barn så ville han skriva en låt till dom. Han vill ge dom och oss alla tröst och hopp om att vi en dag kommer att mötas igen. Jag vet att jag kommer till Emilia och får träffa henne igen och det gör att den här låten tröstar mig och gör mig lugn samtidigt som tårarna bara kommer. Ett tips är att lyssna på den ett par gånger för det kan ta lite tid att ta den till sig men om man lyssnar till orden och texten så växer den snabbt till sig och blir då otroligt fin.
Jag älskar dig över allt annat Emilia, du är mitt allt! En dag så står jag där och bankar på dörren och då får du ta med mig ut så att jag får se Nangijala!
Det är du och jag hjärtat, för alltid!
Mamma Anna
[19]
2011-12-30 03:43
Skrivet av:
Eva
Älskade Lillprins Jacob
Älskade Jacob i dag 30/12 för 6 år sedan tidigt på morgonen somnade du in för alltid i din egna säng hemma. Du fick bara vara med oss i 12 år 7 månader och 11 dagar. Den djävulska sjukdomen tod ditt liv i från dig och i från oss. Du hatade sjukhus så vi lärde oss att sköta om dig hemma men det fick vi kämpa med näbbar och klor för att få göra. Man gör ju allt för sina barn om man är normal. Har man ett sjukt barn så får man vassa armbågar. Allt får man kämpa för mitt i all sorg och ångest. Du var en riktig kämpe och hjälte. Du var alltid så glad och positiv när du orkade och inte hade ont. Din envishet. Din empati. Din humor och glimten i ögat. Din hjälpsamhet. Alla skulle vara med alla skulle vinna. Ingen älskade sin familj som du. Dina hyss. Ditt temperament. Ditt vackra ansikte. Dina vackra blå leende ögon. Dina långa ögonfransar. Din härliga guldblonda kaluffs som du ALLTID var så noga att ha gelé i. Du var alltid noga med din klädsel och var alltid snygg och tuff. Ditt härliga leende och söta pussmun. Jag är så stolt och lycklig över att jag fick den äran att bli din mamma. Det är det bästa som har hänt i mitt liv, och bli mamma till storasyster så klart. Din sjukdom lärde oss att uppskatta det som är det viktigaste i livet, att få vara TILLSAMMANS. Att få sitta tillsammans hela familjen runt köksbordet. Att få vara under samma tak. Sådana saker som man bara tar för givet. ALLA borde stanna upp och tänka efter vad som egentligen är viktigt innan det är för sent. Jag hatar livet nu när inte du är här. Har fortfarande inte fattat att mardrömmen är sann. VEM bestämde att det skulle bli så här? Varför just du Jacob? Vem kan tro gud . Tiden kommer aldrig någonsin att läka mitt stora blödande sår. Så länge jag är här kommer jag att ha min sorg, lägtan, ångest och aldrigheten mm. Vår älskade son och lillebror du fattas oss hela tiden i varje andetag och hjärtslag. Jag vet att vi kommer att träffas när den tiden är inne. Du har gett oss många tecken på att du finns här runt omkring oss. Det känns underbart. Vi älskar dig mestaste pussar & kramar din stolta mamma.
2012-02-27 22:04
Kommentar av:
Lotta Carlmark
Skicka e-post till mig
Vilken kille ni beskriver, verkar helt fantastisk och så älskad utav er. Jag fastnade för det du skriver om tecken på att han finns omking er. Jag upplever stunder där min dotter känns så närvarande och saker händer som jag tolkar som att hon har något med att göra. Dessa ögonblick är så dyrbara. Kram