Att sörja är en nödvändig och naturlig reaktion vid förlusten av ett barn eller nära anhörig.
Sorg är ingen sjukdom i sig men ger ändå en fruktansvärd fysisk och psykisk smärta. I det första chockstadiet är man kanske inte benägen att känna någonting alls och man undrar - Vad är det för fel på mig som inte kan sörja, skrika och gråta?
Det är förmodligen så att sorgens smärta är så otroligt stark och gör så omänskligt ont att chocken är till människokroppens försvar? Vi skulle förmodligen inte orka ta in alla intryck, känslor och till fullo förstå innebörden av ex. vårt barns eller vårt syskons död.
Det kommer avgrundsdjupa vrål, gråt som inte går att hejda, ilska så ofantligt stark. Många känslor som man kanske inte ens visste att man hade och inget av detta kan man styra själv. Låt dem komma, det är inte farligt.
Vi klarar mer än vi tror om vi bara vågar lita på oss själva. Vår kropp och vårt psyke är så väl fungerande att den ”går ner på tomgång” och sedan pytsar ut ögonblicksbilder som i och för sig gör att vi fullständigt rasar – men vi klarar det! Hur oförståeligt det än är!
Efter chockfasen börjar man så sakta förstå vad som hänt. Man gråter, känner sig tom, håglös, handlingsförlamad eller rastlös och oändligt trött! Skuld och vrede kan komma upp till ytan, så starkt att man kan bli rädd för sig själv! Vredesutbrott är lika vanligt som likgiltighet. Man orkar inte, vill inte och det känns som om man aldrig skulle kunna bli glad igen. Man tycker kanske att livet inte är värt att leva längre..
En del pratar oavbrutet, om allt och med alla. Andra vill inte prata alls om sin sorg förrän man känner att man förstår den själv. Alla sörjer olika. Ibland kan det vara så att man behöver prata med andra för att man själv ska förstå.
Sorg är inte farligt om man inte hindrar den att komma fram, låt känslorna följa den vågrytm som bildas. Det är vanligt att pendla mellan förtvivlad gråt och nästan hysteriskt fnitter, mellan glädje och sorg. Tillåt dig att skratta ibland, det känns skönt i själen. Skäms inte över att ha det trevligt, utan njut!
Efter en tid upplever man att man blivit förändrad. Det som förut var viktigt känns nu kanske fullständigt oviktigt. Man känner inte igen sig själv. Allt är förändrat och ingenting i vardagen är sig likt. Man kanske rent utav blir arg på människor i sin omgivning för att de fortsätter sina liv som om ingenting hade hänt!
Och där står du! Du, som har ett tufft jobb med att bara komma upp ur sängen, tvätta och klä på dig, laga mat och försöka äta!
Att gå till ett arbete eller en utbildning är för de flesta totalt omöjligt under en lång period. Känslorna ligger på utsidan och går inte att kontrollera. Man kan börja gråta förtvivlat över precis vad som helst! En sång på radion, någon eller något som påminner dig om den du sörjer kan ge dig den där oerhörda smärtan tillbaka på ett ögonblick.
De som har ett arbete eller en utbildning som kräver fullständig koncentration kan ibland känna att arbetsplatsen ger ett par timmars "vila" från sorgen. Att vila är bra bara man ger utrymme för sorgen.
Det finns inget som är rätt eller fel vad det gäller sättet att sörja på. Det viktiga är att man sörjer. Obearbetad och förträngd sorg kan stänga ute känslor och djupa kontakter med andra människor. Man fryser ner sina känslor, stelnar och bli lättare sjuk. Ingen människa sörjer likadant och du som är sörjande vet bäst själv hur Du vill ha det, hur Du upplever sorgen, vad Du behöver och vad som är bäst för Dig – här och nu. Bara du tillåter dig att känna efter och kan lära dig tala om det.
Sorg tar tid och måste få ta tid. Även om det går många år. Den mörka tunnel man befinner sig i när man sörjer har en öppning. Det går inte att säga exakt när men man kan helt klart säga att man kommer ut ur tunneln igen. Ljuset finns där någonstans även när det är som mörkast.
Sorgen går inte över men man lär sig att leva med den – trots allt.